J SE UCH NORD V-15 Fjällvittran's Måra

Född 2010.03.06  -  Reg.nr. SE25600/2010  

e: NO UCH Towas S Birk S23278/2006  -  u: SE UCH Fjällvittrans's Atla S41441/2003

1:a pris i ÖKL på jaktprov samt är svensk utställningschampion.

Genomgått MH på SBK. Friröntgade höfter, HD-grad A.

JAKT

Måra är en väl fungerande fågelhund med stor jaktlust och mycket energi men ändock lydig och samarbetsvillig. Jag jagar mestadels fältfågel med henne, då vi bor i Södermanland och har tillgång till fina fält att träna på. Måra söker med full fart och relativt stort, och hon är uthållig även om fågeltillgången är knapp. Hela tiden har hon "ögon i nacken" på mig, och just samarbetet när man jagar tillsammans med en hund, istället för att den jagar själv, är en härlig känsla! Jag upplever att hon revierar på ett trevligt sätt, söker utåt sidorna som en vorsteh ska men aldrig särskilt långt framför mig. Hon står säkert och fast för fågel, har en bra avance och stoppar oftast självmant utan signal vid uppflog. Måra är totalt oberörd av skott och håller sig lugn, även om hon förstås följer fågeln med blicken för att se var den faller. När vi jagar i skog och tätare vegetation anpassar hon söket och går inte lika långt ut, med en tydligare förarkontakt. Vi har vid ett par tillfällen varit uppe i Jämtland och fått tilfälle att pröva på att jaga på fjäll, dels i fina höstfärger under rippremiären men också i djup snö på skidor med stighudar. Jätteroligt och spännande, och Måra har skött sig bra även om det är något helt annorlunda från våra fasanjakter här nere.

Måra har en stor apportvilja, och då och då får vi förmånen att vara med som apportörer på andjakter vilket är jättekul! Hon är duktig på att utmärksamma var det smäller för att se vart hon ska hämta fåglarna, räds inte att kasta sig ner i vattnet även om det är kallt och bitvis isigt eller in i snåriga taggbuskage. Hon hämtar gärna allt från självdöda svalor hon hittar i båthuset till nyskjutna vildkatter. Plockar upp saker från golvet eller agerar bärhjälp när jag ber om det. Senast för någon vecka sedan blev jag positivt överraskad, då hon spontant sög tag över ryggen och kom bärandes på en liten vildsvinskulting på ca 15kg som just skjutits. Måra apporterar utan att tveka "osmakligt" vilt som kråkfågel, räv och grävling, och hon är ihärdig att söka rätt på på apporten om den är svår att hitta.

Jag började träna tidigt med Måra, lätta lydnadskommandon som kom och stanna redan från åtta veckors ålder. Vänta och söka ögonkontakt innan hon fick gå ut genom dörrar eller från bilen, för att så snart som möjlig få en hund som självmant är uppmärksam. Inte förrän jag var helt säker på att lydnaden satt som den skulle lät jag Måra öka avstånden från mig och komma i kontakt med vilt, och det tror jag har bidragit till att hon fungerar så som jag önskar. Det är verkligen mycket lättare både för hund och förare, att gå långsamt och stegvis fram, och att lära in rätt från början istället för att de ska få dåliga ovanor som sedan måste tränas bort och läras om. 

En glad apportör - Måra hämtar en vildsvinskulting.

KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN VORSTEH

Jaa, det är nog enda med sanningen överensstämmande överskriftten jag kan ge följande text. Den är fullständigt sann, men långt ifrån kliniskt uppstaplade fakta som är brukligt på sådana här sidor. Tänkte bara nämna några exempel på vilken fantastiskt fin kamrat Måra är, men det blev snarare en smärre roman om hennes fullkomliga excellens! :-)

It's all in the eye of the beholder of course, men för mig är Måra nära nog perfekt. Visst har hon, som oss alla andra, dagar då hon inte är på topp eller små detaljer som säkert skulle kunna vara bättre, men för mig är hon den finaste hunden på jorden.

Så, välj själva om Ni vill läsa nedan! Texten är kanske lite sentimental för att komma från en jägare som skjuter djur, tar sina egna djur av daga när den tiden tyvärr kommer och dessutom arbetat fem år med att avliva andras djur på veterinärklinik, men det bjussar jag på! :-) 

Jag må vara hårdhudad som en tysk fågelhund, men inuti finns där allt några små softspots - jag tycker ju så mycket om min lilla Mårrhoppa!! 

Så håll i Er, här kommer den:

Fjällvittran's Måra är en enastående hund. Jag kan nog inte uttrycka mig på annat sätt, för hon är verkligen den bästa hunden jag någonsin träffat. Nu kan man ju lätt tänka att jag är lite partisk, eftersom det är min hund, men det är jag nästan inte! :-)

Vi har haft många hundar i familjen och jag flertalet egna, och jag måste erkänna att jag har en ganska oromantisk syn på det här med jyckar. Jag har avyttrat ett par hundar för att jag inte tyckt att de hållit måttet på ett eller annat vis. Här ska de helt enkelt fungera som arbetsredaskap till sitt syfte - i detta fallet jakt - samt vara enkla och besvärsfria skuggor till mig som kan följa med överallt utan att märkas för mycket eller vara till besvär. 

Sån är Måra. Och tusen saker mer därtill!!

Måra är min ständiga följeslagare, i princip 24/7. Hon älskar att åka bil med mig, land o rike runt eller bara ner till affären, sitta på pickupflaket när vi fyller foderautomater, springa brevid fyrhjulingen över åkrarna hemma och kolla åtlarna. Stå längst fram i båten med vinden fladdrandes i öronen, eller lugnt sitta bakom mig på snöskoter. Hon drar mig så långt jag önskar i pulka på snöbeklädda vintervägar, på spark över isen eller på cykel under sommaren - gudskelov att den har broms att hålla emot med! 

Varje dag jag jobbar på bensinmacken ligger hon tålmodigt under kassadisken i nio timmar, går endast ut för att rasta sig eller hälsa på folk hon känner när hon hör deras röst - men aldrig utan att titta upp och fråga mig om lov först. Är det sol sitter vi gärna utanför, dricker kaffe och äter glass jag och Mårran. Bilar, motorcyklar och en massa folk passerar henne bara decimeter ifrån, men aldrig gör hon en ansats till att flytta från sin designerade plats medan jag går in för att ta kassan. På min lilla fotvårdsmottagning ligger hon knäpptyst där hon inte syns, rör inte en fena och de stackars pälsallergikerna känner konstigt nog inte alls av sin snuva när de inte vet om henne. Tillåter vädret ligger hon gärna utanför och kikar på allt från harar och hjortar till motionärer och hundrastare som går förbi. Jag funderar inte ens över att hunden är lös ute och jag upptagen med arbete inne, hon skulle inte komma på tanken att lämna tomten. Koppel har Måra flera stycken fina, men jag vet knappt var de är för vi använder inte koppel. Jag kan bara peka, knäppa eller säga var jag vill att hon ska gå, eller meddela att hon är fri att strosa på eget bevåg när tid och plats är rätt. 

Måra och jag går på mycket kalas och middagar tillsammans. Där håller hon låg profil och brukar stanna i hallen hos mina vänner, dels för att jag anser att hundar, precis som barn, inte behöver vara överallt o fara runt och smutsa ned i andras hem, men också för att det enstaka gånger finns någon med som inte tycker om fyrbenta. Ganska ofta stannar vi till och fikar eller pratar i kompisars garage, verkstäder eller allehanda varierande ställen med mycket oljud och starka lukter. Skulle Måra haft ögonbryn vågar jag påstå att hon inte lyfter på dem för något. Utöver ett tillfälle i hennes liv, då hon upplevt att det funnits något att faktiskt reagera över. Då gurglade hon mörkt och djupt ända nerifrån magen, ett sånt ljud man knappast kan tro kommer från en sån liten söt vovve. Det var när en kraftigt påverkad herre närmade sig oss med vasst stirrande ögon på en tågstation, det uppskattade inte fröken vorsteh. 

Jag försöker normalt sett stävja alla typer av oljud från hundar eftersom det är det värsta jag vet, men vid detta tillfälle kändes det helt ok att Mårran morrade..! Skäller gör hon inte alls, dock kan hon någon enstaka gång om vi ska göra saker hon tycker är hemskt roliga, tex när jag låser upp vapenskåpet eller tar fram dragselen, låta ett litet glädjeljud slippa ut. Det är som att allt det lyckliga inte får plats inuti utan pyser över och ut för någon sekund! 

Vad som jag upplever är väldigt behagligt med min hund, är att hon inte är särskilt intresserad alls av vare sig folk eller fä på neutral mark. Hon är inte en sån där larvig en som ska springa fram och hälsa på alla vi möter med svansen glatt viftande. Däremot blir hon väldigt glad när hon träffar människor vi känner, och vissa som visat Måra särskilt gillande blir hon så glad när hon träffar att hon nästan skulle vilja krypa ur skinnet! Hon är en utmärkt barnhund, småbebisar nosar hon försynt på utan att slicka, de som börjar bli ett par år hämtar hon gärna leksakerna åt eller låter dem krama och klänga på henne. Jag litar fullständigt på Måra med barn i alla åldrar och folk överlag, hon har ett så otroligt stabilt psyke och en vänlig och bekymmersfri inställning till livet i allmänhet! 

Okända hundar bryr hon sig inte heller nämnvärt om, vill inte särskilt gärna nosa eller leka utan går förbi utan att vrida på huvudet. På jakter etc hälsar hon avmätt på de andra hundarna, skulle aldrig få för sig att morska upp sig eller starta bråk, tvärtom kan hon bara vända baken till och gå därifrån om en annan hund vill mäta sig. Hon är dock en strålande trygg vuxen hund att presentera valpar för, Måra visar stort tålamod med de små, och går de över gränsen och behöver tillrättavisas gör hon detta på ett klokt och inte alltför hårdhänt sätt.

Sedan har hon givetvis några hundkompisar hon känner väl och gärna busar med, helst springa-fort-lekar. Också katten och illern är goda lekkamrater. Min mors gamla iameskatt brukade sitta på köksstolen och drämma till Måra med tassen över huvudet när hon gick förbi - sedan var leken igång där katten boxade hunden på kinderna och Måra låtsasbet katten mjukt runt hela kroppen. Illern är en ännu värre spjuver, smyger sig runt en intet ont anande vorsteh i djupsömn, nyper till henne i tassen o tar två snabba kliv bakåt för att invänta reaktion. Måra vaknar förstås med ett ryck och slänger upp en tass över honom så illerns kilas fast under hennes ben, sedan kan han ligga där på rygg och bita Måra i nos, öron och läppar, medan hon försiktigt nafsar tillbaka på illern. De leker ungefär som två hundvalpar och det är roligt att se dem tillsammans!

Under sommaren spenderar vi gärna lediga stunder hemma på bryggan. Jag och Måra solar oss, blir det för varmt går hon in i båthuset och skuggan en stund. Vi hoppar från bryggan ner i Mälaren och simmar, Måra kan dra mig långa sträckor och det är ju bra om jag skulle råka nästan dö i vattnet någon gång, sedan klättrar vi upp för badstegen igen. Simturer på kvällen efterföljs gärna av en bastu och då uppskattar även blöt hund att gå in där efter bad för att torka sig lite. 

Då och då ror jag med Måra för motionens skull, det tycker hon är toppen och varma dagar är det svalare och skönare än landgymnastik. Vid ett tillfälle hade jag en god vän med som trollade efter båten samtidigt. Han fick en gädda på kroken, drog upp den men kastade i den igen. Inte tog jag någon större notis om att hunden gjorde en svängom i vattnet när hon såg fisken komma tillbaka i sjön, men tydligen var inte gäddan kvick nog att simma iväg och plötsligt dyker en lycklig vorsteh upp simmandes bredvid roddbåten - med en apporterad gädda i munnen!!